Vår julgran välte. Foten gick sönder och nu står granen i en kasserad kockumskastrull, lutad mot ett hörn för att inte välta igen. Mina köttbullar blev det absolut mest misslyckade i köttbulleväg jag någonsin åstadkommit. Jag blev sjukskriven från beredskap på grund av utredningen av hjärtat och fick inte köra brandbil som planerat under julveckan.
Men alltså. Julen blev helt fantastisk ändå. En julgran i kastrull är också en julgran, mamma tog över projekt julköttbullar och istället för att stressa i ordning en julafton hemma hos oss fick vi dubbla julaftnar hemma hos andra. På självaste doppardagen var vi hos Lovis faster och på juldagen körde vi ännu en julafton hos Lovis moster. Det var julgodis och härj med bonuskusinerna och massor av julklappar och mina föräldrar (som är separerade sedan urminnes tider) var med på samma julfirande. Vi hade dessutom lite, lite, lite snö på julafton och juldagen.
På julafton sprang jag och Lovis. Julmusik på högtalare och två kilometer trail tillsammans. På annandagen gjorde vi vår juldagsutflykt, fast på annandagen som sagt, och det blev så lyckat. När vi åkte hem från min syster släppte Jimmy av mig fem kilometer hemifrån och jag sprang hem genom becksvarta skogar och tog omvägar så det blev en mil. Ljuvligt.
Jag har fotat väldigt lite. Det är lite knapert på kamerafronten eftersom 2025 inte bara är året jag kraschat mig själv utan året då jag kraschade all min teknik. Nästan. Repat lins på lilla kompaktkameran, kraschat display på GoPro. Däremot har jag bestämt mig för att fota mer 2026 och beställt en ny kamera. Och en paljettklänning till nyårsafton.
Den här julen blev trots allt en av mina bästa. Lovis är nöjd, jag fick massor av återhämtning, vi har ledigt till den åttonde och hinner med många projekt på huset. Och det har dessutom landat en kallelse till MR på hjärtat i brevlådan, jag behöver bara vänta ett par veckor till, pjuh.
