Den här vintern har jag tränat utan styrning. Det var inte min plan från början – jag trivs ju så himla bra med att ha någon som styr upp och planerar träningen åt mig men varenda gång jag varit i färd med att ta tag i det har vabben brakat lös. Tajmingen där är helt perfekt – och jag har avvaktat och plötsligt är det vår.
I söndags när jag körde för första gången utan vintermundering, på finstig med finhoj kände jag ett ljuvligt vårsprätt i benen. De första passen brukar kännas så tunga om våren men i år var det lätt. Jag kände mig stark och pigg – som om det jag gjort i vinter ändå varit det allra bästa.
Jag har klättrat Alpe du Zwift om och om och om igen, kört en promille av alla distanspass jag hade hoppats på, zwiftat intervaller med Hallby-gänget varje tisdag, kört några race och periodiserat träningen efter vab-veckorna. Har varit sjukt nöjd med den smarta trainern som Sportson satte mig på i vinter, det har verkligen varit en pepp-apparat som gjort träningen enkel.
Med en känsla av vårsprätt i benen känns det lite barnsligt pirrigt, en blandning av pepp, förväntan och nyfikenhet – hur står jag mig om jag drar ut och kör mina testvarv nu? Det är lite snö och is som ska bort från stigarna, men efter den här veckan som vi tajmar in med vab ska jag ut och ta reda på hur mycket pangpang det finns.
