Man kanske inte tror det, eftersom jag tjänar pengar på att lära ut MTB-teknik, arrangera läger och marknadsföra cykeldestinationer – men idéellt arbete ligger mig varmt om hjärtat. Jag har vuxit upp med det – som en självklarhet, man jobbar för klubben, föreningen eller församlingen – så är det bara.

Det skapar mening, sammanhang och upplevelse. Förutsättningar för fritid och socialt nätverk. Det är så mycket med det idéella arbetet som är fint. Men – det tar också väldigt mycket tid. Och därför har jag under några år pausat allt mitt idéella engagemang. Det har varit nej på nej på nej – allt har sin tid har jag förklarat och just nu är inte den tiden. När Lovis är större däremot.

Mitt idéella engagemang började med orienteringsklubben, GBOK, när jag var sju år. Vi var med och ordnade saker, vi blev involverade, vi fick uppgifter och ansvarsområden. Först tillsammans med vuxna förstås – men när jag var lite äldre fick jag och min allra bästa vän hålla i ungdomsträningen. Oj, vad det var roligt. Vi fixade skattjakt och sockerdricksträd och läger och orienteringskartor. Vi suckade i smyg åt föräldrar som skickade barnen på träning i fel sorts skor och vi försökte skapa samma gemenskap vi själva varit en del av.

Sedan dess har jag engagerat mig på olika vis. Under studietiden var det mycket jobb på kårhuset och jag har gjort många insatser för cykelklubbar. Men när Lovis kom var det pausknapp.

Men. Nu är Lovis större. Det är dags. Ikväll träffar jag och Jimmy de andra tränarna i GBOK:s cykelsektion och jag är verkligen tillbaka där det började. Vi ska vara ledare för den cykelträning vi vill erbjuda Lovis till våren. Det känns för långt att åka in till kompisarna i Huskvarna och Jönköping efter föris så vi gräver där vi står och ser till att yngre barn i Gränna kan träna cykel.

Och när vi säger träna cykel, då gör vi det för att Lovis växer när vi tar henne på allvar. Att få träna cykel, som mamma och som stora, det är en grejernas grej. Hon har önskat att vi ska ha en träning dedikerad åt att sladda – för det tycker hon är kul och det ska vi självklart ha. Men än är hon och kompisarna lite för små för att träna.

Barnahjärtan ska klappa, lungor ska flåsa och kinder ska bli rosiga men de ska liksom inte tänka på det. Min vision är att vi kommer att plocka lika mycket kottar som vi kör cykel, att vårt fokus kommer vara att ha kul och förhoppningsvis leka fram en livslång kärlek till konditionsidrott utomhus.