Förra helgen fick Jimmy och jag följa med vännerna Anders och Marie på en liten Smålandsstrapats på absolut hemlig location. Två uppsättningar cykelsugna småbarnsföräldrar och ett uppdrag: att reka stigar inför den stora Smålandsstrapatsen. Den stora Smålandsstrapatsen är Anders upptåg, han drar med sig ett gäng polare och cyklar MTB från Jönköping till Västervik en gång varje höst, med övernattning och följebil. Ett gäng pappor på vift som dundrar genom Småland med syftet att fylla nästkommande år med anekdoter om konstiga hak och väggningar och roliga historier om vem som gjorde vad på Strapatsen. Och sorry – invitation only, ingen idé att ni börjar googla, det är den sortens upptåg man får styra upp själv med sina polare.

Vi skulle passa på spana lite på stigar inför en ny sträckning av vännernas Jkpg-Vvik-rutt (en ära att få göra detta minsann) och nu ska jag försöka förklara vad vi gjorde, håll i er för det kanske blir rörigt.

Någonstans i Småland stannade vi på världens charmigaste gård, som tagen ur en Astrid Lindgren-film. Hönsen kacklade, solen sken, fåren bräkte och en trevlig gårdsägare kom och småpratade en stund. På den där gården dumpade grabbarna mig och Marie med våra hojar och en uppsättning suddig karta innan de drog vidare för att parkera bilen där det var tänkt att vi så småningom skulle hamna. Därifrån skulle Jimmy och Anders cykla en sträcka medans vi cyklade vår sträcka. Sedan skulle vi hämta bilen, parkera på ett nytt ställe och cykla därifrån för att möta upp dem och så skulle vi köra sista biten tillsammans alla fyra. Lite rörigt men ändå solklart.

Mammor på vift började sin strapats idylliskt. Vi trasslade oss igenom en hage med nyfikna får och kom in på den led vi skulle följa. Stigen var hur fin som helst och ni ska veta att leden var något så makalöst väluppmärkt att vi knappt trodde våra ögon. Tjolahopptjolahej tänkte vi förstås och ställde in oss på några mils makalöst snajdig skogscykling utan större incidenter än en och annan backsprätt. Men det blir ju förstås aldrig som en tänkt sig.

Den fina stigen tog slut och vi kom in på ett trassligt hygge och ledmarkeringarna var ganska puts väck. Vi grejade fram och tillbaka och testade lite olika varianter och hittade till slut en liten, liten, liten stig som var leden. Vi kom till en gård och sedan var det kört igen men vi fick hjälp att hitta rätt av några tjejer med hästar. Pjuh. Och så kom vi en liten bit till och sedan var vi fel igen. Vända och åka tillbaka, kolla på karta, kika i appar, analysera var vi kanske missat markeringar – sådär höll vi på i fyra timmar genom Smålands djupaste skogar på Smålands sämst uppmarkerade led.

Jag undrar förresten egentligen hur det är med strapatser, om man hittar på dem eller om de bara blir? Att det verkligen är en strapats man är ute på det vet man nog inte riktigt förrän efteråt – förrän man kört förbi vackra sjöar och igenom fina skogar och släpat cykel över kalhyggen och igenom täta buskage och förrän man stannat på utsikter där man ser minst ända till Marieannelund. Och hujedamig så trött man blir av att cykla på det som ska bli en strapats – ett tag undrade jag om inte cyklingen skulle ta taberas på mig innan vi kom fram men en energikaka och påfyllning av tomma vattenflaskor ruskade liv i trötta cykelben innan det var försent. Det kändes dock kul hela vägen – ett solklart check på både cykellycka, mjölksyra och äventyr, antagligen tack vare att Marie kan läsa kartor ordentligt, hade jag haft ansvar för den biten hade vi fortfarande varit ute och cyklat och antagligen längtat efter att en skallgångskedja skulle hitta oss.

Vi cyklade inte ned i några varggropar men vi cyklade fel på ett helt gäng ställen. Här är ett av dem. Mycket sand, mindre vandringsled. Men det är ju inte värre än att man får vända, cykla tillbaka och leta noggrannt efter nästa dåliga ledmarkering tills man är på rätt stig igen. Skam den som ger sig.

Här var jag allt bra badsugen. Det var superfint och strax innan ett svalkande regn.

Hon är backstark Marie. Riktigt stark i det mesta faktiskt och jag fick slita för att hänga på just här när jag dippade något så in i bängen.

Jamen om man kisar och har god fantasi ser man ju ända till Mariannelund väl? 

Ovanligt bra utmärkt just här må jag säga. 

Lite regnstänk kom det. Kändes ovant efter den torra sommaren men ack så fint det svalkade!

Fint som snus att få dingla med benen vid en gammal kvarn mitt ute i ingenstans en stund.

Småland är ju för fint, eller hur?

Eftersom vi körde fel i ungefär varenda korsning eller stigförgrening eftersom man på Smålands sämst uppmärkta led inte valt att ha några markeringar där stigar eller vägar delade på sig tog det väl dubbelt så lång tid som tänkt och när vi väl var vid bilen fick vi revidera planen. Vi bestämde oss för att byta om och ta bilen för att möta upp grabbarna några mil bort och avrapportera att mammor på vift eventuellt inte kunde rekommendera Smålands sämst uppmärkta led i sin helhet till den stora strapatsen.

Strapatsrekargrabbar på en ytterst hemlig småländsk grusväg. Har ju lovat att inte avslöja exakt var vi var någonstans, inte ens på Strava. Det ni – hemliga pass, det cyklar jag sällan.

Jag gillar verkligen sådant här. Sitta cykel en hel dag, köra fel, köra rätt, finna stig, en sådan där dag då man känner livet i sig – bästa distanspasset om du frågar mig. Det återstår nog bara en klassisk tidsfråga innan vi drar ihop en strapats för tjejgänget också, jag vill också cykla rätt genom hela Småland!