Nu blir det race report – det var ju ett galet tag sedan jag fick skriva race report från långlopp. Förra året vaggade jag omkring på Ränneslättsturen med tjockmage och foglossning och längtade efter att få rejsa långt igen och nu äntligen har jag gjort det. Med mer betoning på igen än rejs – det var ungefär som när jag började tävla långlopp: långsamt, slitsamt och oerhört tufft. Att jag tog mig runt kommer jag att vara stolt över länge! FOTO: Cykelkanalen.se

Första långloppet post partum och jag slarvar med uppladdningen.

Efter många år med många rejs har jag ett vinnande koncept för uppladdning som brukar funka och jag vet inte riktigt hur jag tänkte att det skulle funka utan det när det var dags för mitt första långlopp postpartum. Jag gjorde alla fel. Jag la mycket energi dagen innan på att jaga omkring efter en bra middag till gästerna som skulle stanna över natt och hänga med till Eksjö. For runt och köpte sik och jagade efter rätt sorts lokalproducerad glass och åkte en extrasväng för att köpa mitt lokalproducerade favoritbubbel. Förstås väldigt roligt fix – men det tog mycket tid och energi som kanske varit smartare att lägga på uppladdning och cykelvård – skulle ju provkört mina nya däck och stansat dem men prioriterade inte upp det.

Middagen kvällen innan blev sen, jag var inte i säng förrän midnatt och det utan nedvarvning och med ett par glas vin i kroppen blev sömnen kaos, jag lyckades slumra ett par timmar på sin höjd. Ibland försöker jag mig på att vara som folk och dricka ett glas eller två och det funkar bra men för det mesta slutar det med att jag får ångest. Massor med ångest. Och så går det ett år tills jag försöker i näst. Att testa dagen innan lopp var ju oerhört puckat. Jag hade ju liksom smyghoppats på att det skulle kännas lite som 2015 när jag gjorde pallen men det visade sig bli mer som 2013 när jag just blivit sjukskriven för utmattning och kom sistare än sist.

In i fållan i sista sekund

Vid frukosten försökte kroppen berätta att det var en dålig idé att dra iväg och slita skog i åtta mil. Jag bestämde mig för att inte köra men ångrade mig och till slut satt jag bakom ratten på väg till Eksjö. Vi kom fram alldeles försent, det blev stressigt och det fanns ingen tid att heja på allt folk jag längtat efter att träffa utan det blev raka vägen till nummerlappsuthämtning och jag hann precis kissa och nåla fast nummerlappen och var på plats i fållan någon minut innan den stängde. Pjuuuuh – för höga stressnivåer, ingen uppvärmning, alla fel. Toppade med att tömma ut en aning för mycket luft ur bakhjulet, något som skulle straffa sig rejält några mil in i loppet när jag pangade ner bakhjulet oförsiktigt på en sten och fick en smygig pyspunka.

När starten gick var det trångt och hetsigt. Jag kände mig så sjukt rädd och tog inte hjul på någon utan släppte och försökte safea mig fram. Hamnade väldigt långt bak i fältet med ben som kändes oerhört långt ifrån den där uppåtkurvan jag upplevt länge. Jag har haft någon skit i systemet en vecka och helvilat från träning, kanske var det lite skräp kvar som i kombination med stressig uppladdning förvandlade pangpang till sirap och pepp till depp. Hur många gånger jag önskade att jag hade haft en Helena med mig som på MTB-Vättern? Oändligt många!

Första stoppet: kolla av klubbis

Jag tog några djupa och dammiga andetag och försökte bli av med stressen och började jobba mig framåt och sakta köra uppåt i fältet. Till slut kände jag att jag faktiskt var med på banan, att det kunde bli lite rejs ändå. Fast när vi plötsligt kör förbi en IKHP-kille som kraschat och ser ut att må allt annat än bra spelade det ingen roll att jag hittat en bra plats i ledet, jag var tvungen att stanna och kolla så att han var okej, annars hade jag kört hela loppet och undrat hur det gått och hur han mådde. Att ta hand om varandra är viktigt och i min värld är det inget snack om saken – det är en självklarhet att stanna och kolla så att en klubbis mår bra.

Det såg som tur var värre ut än det var, IKHP-åkaren hade lite skrapsår och hade tappat andan någon sekund – jag försökte komma ihåg vad det är man ska fråga folk som slagit sig i huvudet och försäkrade mig om att han var okej innan jag klantade mig och höll på att kliva rakt ut i stigen med min cykel, som tur är gick det bra och jag drog iväg igen – rejält nedpetad i fältet.

Pannbensfighten som började redan efter två mil

Det tog tjugo kilometer sedan började hardcorefighten mot trötta ben och negativa tankar. Fighten att acceptera att jag inte fixade att köra snabbare, fighten att övertala mig själv att fortsätta, fighten att inte bryta. Jag har sällan jobbat så hårt med att leta efter pannbenet och ta mig vidare framåt. När jag fick punktering drog jag ändå en lättnadens suck och tog god tid på mig att fixa den. Orkade liksom inte ens försöka laga punkan fort och såg resterande del av startfältet passera. Trötta armar orkade knappt pumpa upp lufttrycket och jag tog faktiskt fram telefonen och kollade på kartan var jag var någonstans och hur jag snabbast skulle ta mig tillbaka till Eksjö. Jag var långt bort på banan och det verkade trassligt att ta sig tillbaka så jag fortsatte ändå.

Dagens mantra & bästa funkisarna

En gång för många år sedan, på Billingeracet i Skövde stod jag och snackade med Niklas från Kolmårdens MTB. Jag hade brutit loppet och han spände ögonen i mig och sa (med härlig norrköpingsdialekt) “man bryter inte ett lopp, man ångrar sig alltid” och det där kom jag att tänka på när det kändes som värst. Man bryter inte. Man bryter inte. Jag ville inte ångra mig, jag hade ju ändå sett så oerhört fram emot att långloppscomebacka. Meningen gick som ett mantra genom huvudet gång på gång – tänk vad fint ändå att något man säger till någon kan komma tillbaka som världens pepp flera år senare. Tusen tack Nicke!

Vi varje depå tänkte jag att det var dags att kliva av. Men – vid varje depå möttes jag av stora leenden och massor av pepp, bananer, påfyllning av sportdryck och hejarop av Ränneslättsturens goa funkisar, vilket gäng. Inte kan man kliva av när människor man inte känner tar sig sådan tid att boosta med energi på så många vis. Jag fortsatte, fastän jag var tröttare än tröttast. En backe till, en kurva till, en meter till och en meter till och en gel till och en ny depå och…ja – kliv, kliv överlev fast på hoj.

Ensam, trött och sammanbiten. Foto: cykelkanalen.se

Mentalt arbete: fokusera på det som är bra för att ta sig vidare

När man är sådär sliten och långsam och uppgiven gäller det att fokusera på det som är bra. Hamnar man bland de sista åkarna i ett långlopp och dessutom med rejäl lucka fram får man stigarna för sig själv och slipper köa på tekniska partier som är det jag är bäst på att åka. Jag fick till en del fint flow, jag körde alla a-spår utan problem, de är ju lätta på långloppen, och jag satte ALLA uppförsbackar, till och med de allra grusigaste och jävligaste och brantaste – och det var jag nöjd med, backar är min grej och upp tar jag mig hur jävla trött jag än är. Grusvägssträckorna var en plåga och en riktigt stor utmaning, att köra grus utan klipp är så träligt och hjärnan gnällde om att det är tråkigt när det inte är stig – fick gång på gång påminna mig om att det är bra att träna på det man tycker är tråkigt och att jag fick till världens bästa snabbdistans och massor av egentid på köpet. Om jag kliver av, när tänkte jag tillexempel då att jag skulle få till bra mängdträning utan bebis inäst?

Tårar i tio kilometer i timmen och enormt mycket stolthet

Den sista milen var en plåga. Benen krampade och det vände sig i magen, jag hade kväljningar och kräkaskänslor och fick inte i mig mer gel och kunde knappt svälja sportdrycken, det var bara så kladdigt, sötsliskigt och kvalmigt. Huvudet värkte, kropppen protesterade och vid några tillfällen rann det tårar bakom spegelglasen i brillorna. Den sista biten in mot upploppet gick det i tio kilometer i timmen, det fanns INGET kvar att ge.

Cykeldatorn visade 4.20 i rulltid, jag har inte kollat resultatlistan men med punka och vurpkollstopp lär det ju ha blivit uppemot fem timmar och väl i mål kröp jag ihop på marken och grät. Man får gråta när man kämpat med psyket och kroppen i femtioåtta kilometer. Man får gråta när en comeback inte kändes så cool och bra som man hoppats på. Man får gråta när man trots allt är jävligt nöjd med att ha tagit sig runt och dessutom kört sin längsta distans sedan man födde barn.

Att komma tillbaka måste ju vara jobbigt – att kämpa är ju en del av att hitta formen.

Jag kör förbannat bra tekniskt och jag är grym på backar och har gjort bra ifrån  mig på korta teststräckor, det har hänt mycket med XCO-benen sedan jag premiärade i Ulricehamn i våras och om jag får till lite distansträning är jag snart tillbaka där jag var innan Lovis kom. Såhär i efterhand, med en natts hyfsad sömn i kroppen är jag något så in i bängen stolt över att jag plockade fram pannbenet och fullföljde. Att komma tillbaka till tidigare form är inte enkelt – att kämpa är en del av det och igår gjorde jag ett hästjobb på den fronten.

Loppets plus och minus:

Pluspoäng Ränneslättsturen: magiska stigar, så himla mycket kul och flowigt att köra, det är en rackarns trevlig långloppsbana. Och grymt trevliga funktionärer.
Minuspoäng: Folk som inte gör vettiga omkörningar, hur svårt ska det vara att säga “höger” eller “vänster” och köra om smart och snyggt. Idioter! Och minuspoäng för starten – hur svårt ska det vara att få till en bra damstart? Startar herreliten, vänta femton, starta damernas tävlingsklasser – vänta en timme, starta motionsklasserna. En timme längre tävlingdsag för funkisarna men en timme som skulle vara väl investerad i sportens framtid.

Och nu då?

Jag är inte sugen på mer långlopp just nu, jag tror cykelvasan får vara till ett annat år. Jag längtar dock efter XCO, hjärtat bankar hårdare än någonsin för att rejsa teknisk varvbana. Tyvärr blir det inte Östersund, mammaledigbudgeten tillåter inte några större utsvävningar och vi behöver vara hemma och fixa med renoveringsprojekt. Jag kommer att köra XCO-loppen som går hyfsat nära till hösten och så ska jag köra Ceres Challenge med grymma Marie och Jenny i slutet av augusti. Och viktigast av allt – jag ska fortsätta leka fram form och teknik och njuta av att jag har fått min kropp tillbaka efter den där jobbiga graviditeten. Och så ska jag busa med mitt fina barn – henne tänkte jag mycket på under loppet igår, jag längtade efter att få krama henne och det är så coolt – man längtar alltid efter sitt cykelfrö.