Någon gång om våren strax efter millenieskiftet var jag på väg hem till mamma i Gränna från en kompis ute på landet. På en alldeles vanlig cykel. Fem växlar och opraktiskt bockastyre. Jag tog vägen över Grännaberget och fick för mig att cykla en bit på en stig. Det var kul och när jag kom hem berättade jag det för mamma. Hon tog tillfället i akt på stört – hennes vilsna tonåring tyckte något sportigt var kul – och så berättade hon att man faktiskt kan cykla i skogen, att det fanns MTB-cyklar som var avsedda för ändamålet, till skillnad från dedär citymountainbajksen med arton växlar som coola killar cyklade till skolan med.

Rätt som det var hade mamma (som cyklade mycket landsväg på den tiden) tagit med mig till Renbergs cykel i Huskvarna och jag blev störtkär både i en snygg säljare och i en Crescent Freke. Silvrig. Med dämpare fram.* Och massor av växlar.  HUR COOLT? Jag hade inte så mycket pengar men jag hade ett jobb och kunde köpa cykeln, en uppsättning cykelbyxa och tröja samt ett par spd-skor och en hjälm på avbetalning och det var det dyraste jag någonsin ägt förutom mitt körkort. Jag gick med i IKHP och hängde med på träning och åkte på träningsläger och varje gång jag cyklar uppför Klevaliden idag tänker jag på när jag var typ nitton och välte i det allra brantaste partiet av backen eftersom jag inte lyckades hålla styrfart uppför.

Jag älskade att cykla. Jag blev inte så värst bra på det och jag vågade inte tävla – jag var så innerligt rädd för att bli bedömd och synad att jag inte vågade ställa mig i en startfålla mer än två gånger. En gång på Vista Mountain och då körde jag klart och en gång på en annan tävling då jag bröt direkt efter start för jag fixade inte den utsatta känslan.

Smalt styre, barends, kortfingrade handskar och lillklinga – såhär såg det ut den enda gången jag vågade tävla. Det var superläskigt, men det var så himla kul. 

Sedan hände livet. Efter ett år tog jag studenten, jobbade en sommar och tröttnade på allt och drog iväg utomlands för att testa olika sätt att överleva på. Sjukt lärorikt. Sjukt ohälsosamt. Men hur mycket livet än snurrade slutade jag faktiskt aldrig att känna mig som en cyklist och jag längtade alltid efter att sätta mig på en hoj och dra ut på stig i skog igen.

Efter några år flyttade jag tillbaka till Sverige och så småningom landade jag i Norrköping, och när jag insåg att jag var tvungen att hitta ett sätt att ta hand om mig själv för att överleva köpte jag en ny cykel. En Nishiki SRI Team, 2008 års modell som reades ut 2009. Jag tror den räddade livet på mig. Det är ingen överdrift. Och den tog mig tillbaka till IKHP och via klubben träffade jag chefsmekanikern som blev min bästa vän som blev min livskamrat som blev pappa till cykelfröet.

I år är det med andra ord året då jag kan räkna hem tio osammanhängande år som cyklist. Hurra, det ska vi förstås fira! Under året ska jag lyfta fram saker och människor som inspirerar mig och som varit viktiga för mig under mina cykliga år. Det blir film, det blir podd och det blir små reportage samt en och annan tillbakablick på gamla meriter. Kanske blir det bloggfest också – den som läser får se! 

*Cykeln alltså. Inte säljaren.