Det är dags för vecka 13 och vi är igenom den första trimestern, graviditetens tre inledande månader, och det är klart att allt inte varit dåligt även om jag känt mig frustrerad och orolig och inte alls gillar att kroppen förändras. Jag kan enkelt komma på ett helt gäng grejer med det här som är väldigt fint och bra.

• Det är så himla mysigt att planera framtid ihop. Hur vi ska ha det, hur vi vill vara som föräldrar, vilka renoveringsprojekt vi måste prioritera innan storken kommer. Vi är väldigt lyckliga och väldigt förväntansfulla.
• Det är spännande att vänta på att gravidmagen ska synas. Det händer nog när som helst, jag kan inte längre dra in magen så långt som jag brukar kunna. I början är man ju himla svullen men det är för att hormonerna gör kaos med tarmarna, gravidmagen kommer först någonstans från ungefär nu, men det kan dröja ännu längre – det är individuellt.
• Det är en hisnande känsla, att det växer ett nytt liv därinne. Liv är fascinerande.
• Det är fint att gå omkring med ett längt efter att om några år få plocka pinnar, jaga knodd på sparkcykel, gräva sandlåda, grilla korv och spana på djuren i hagen utanför. (Och ja, jag vet att det är skitjobbigt att ha barn också, jag har tagit hand mycket om småbarn, men jag vet också att det är helt jäkla fantastiskt mellan varven).
• Att tänka på att våra föräldrar ska bli sådär viktiga som morföräldrar är kittlar ju lite i maggropen. Vårt barn får de allra finaste mor- och farföräldrar man kan tänka sig.
• Ni är fantastiska. Jag var nervös över att dela med mig av mina gravidtankar så tidigt men ni är ju bara så himla bra, det är skönt att få veta att jag inte är ensam med att tycka att det är en jäkla omställning långt innan magen blivit tung, det ger mig perspektiv att höra hur ni har haft det och upplevt det. Tack för kommentarer och för mejl och för hejarop och omtanke. Det betyder mycket. <3

Det känns lite pirrigt att vecka tretton är här. Det är ju så att de tolv första veckorna är den tid då det är störst risk att få missfall. Efter den tolfte veckan minskar risken avsevärt och ni vet ju hur orolig jag är efter vårt missfall i höstas. För er som missat det fick vi ett uteblivet missfall, missed abortion som ofta kallas MA – vilket innebär att embryot slutat växa och leva men kroppen förstår inte att något är fel och moderkakan fortsätter utvecklas och graviditetshormonerna produceras för fullt. Det upptäcks vanligtvis vid ultraljud i vecka tolv och det var en fruktansvärd grej, men en väldigt vanlig sådan som det inte pratas så mycket om. Vi är så rädda att vi ska behöva bli sådär förtvivlat ledsna och besvikna igen och även om den trettonde veckan börjar idag vet vi ju inte men vi börjar liksom andas ut och tänka att det här kommer att gå vägen nu men först nästa vecka har vi tid för ultraljud och tills dess får ni fortsätta hålla tummarna.

Jag har lärt mig att man verkligen inte vet vad man ska förvänta sig och att det är svårt att planera sin träning när man mår illa och är tröttast i världen men jag har ändå piggnat till lite nu. Himla skönt. Det har funnits ork att gå långa promenader och jobba lite ute i trädgården och att jag är piggare bådar ju gott – det kan ju faktiskt bli en hel del träningsblogg den här veckan, tänk, det vore ju fint. Jag orkar inte riktigt planera, jag har tårar att gråta och sorg att bearbeta – men vem vet, det kanske är den här veckan jag får till en cykelpendling, ett pass på mina nya längdskidor, en löprunda, ett spinningpass och lite styrketräning.

Kanske blir det en efterlängtad träningsvecka, men mest är det här är veckan då livet måste gå vidare fastän min morfar har somnat in och farit till mormor i himlen.