Vecka 18. Arton. Idag börjar den och det innebär två veckor till halvvägs.
Jag har cyklat idag. Och det var ungefär allt jag orkade. Det var helt fantastiskt, jag var långsam uppför men fina vänner väntade och jag kunde dra på ganska fint nedför. Men att blogga om vecka arton på det? Nej, det finns inte på kartan. Eller vänta – jag orkade faktiskt gå en promenad också. OCKSÅ! Efter två veckor med sova, sova, sova och sova orkade jag både cykla och gå en promenad.
Det liknar lite att vara utbränd. Eller som utbrändheten kändes när livsglädjen ändå började återvända. Fast ändå inte. Det pendlar så. Upp och ned. Glad och ledsen. Uppgiven och upprymd. Förtvivlad och lycklig. Fast trött och trött. Och trött. TRÖTT.
Snälla, säg att det vänder snart för mig också?
Förresten. J. Han är HELT fantastisk. Kramar och sushi och pepp och mekhjälp och tålamod och omtanke och kärlek. Shit vad han är bra. Lyllos mig som får bli förälder tillsammans med honom.
