Jag blir lite förvånad varje gång jag ser den. Bebiskulan. Min baby bump. Gravidmagen. Jag brukar ha XS eller S i cykeltröjor men det behövs redan medium featherlight-väst för att kunna knäppa ordentligt och tänk – jag hade liksom uppfattningen att så stor som magen är nu skulle den vara först när det bara var någon månad kvar. Det kan vi kanske fnissa lite åt?
När jag cyklar känner jag att någon är där. Alldeles ivägen för magstödet, det känns som en liten klump när jag sådär omedvetet försöker koppla på magmusklerna. Jag kan fortfarande sova på mage och böja mig framåt utan problem men jag känner att den är därinne då med, vår bebis. Så sjukt fint.
Jag mår mindre fint. Tröttheten är enorm – den tillochmed syns; jag är alldeles blek och glåmig och har ringar under ögonen. Min läkare skrev ut ett intyg och skickade med mig rådet att sova när det behövs, göra det jag orkar och tycker är roligt och försöka hitta mina rutiner igen. Vi hoppas att det vänder kring vecka 20, det gör det ofta för dem som inte fick vändningen efter vecka 12. Hursomhelst – mitt i trötthetsdimman är jag tokigt lycklig och tacksam för allt.
