Igår gick jag och Anders igenom vår presentation till föreläsningarna vi ska hålla. Så himla pepp på det – det känns som att det blir asbra, och det är liksom extra kul för jag lär mig också massa bra grejer om träning, han kan ju verkligen det där. Ur två perspektiv, som elitcyklist och som tränare, vi snackar kompetens.

Hursomhelst, när vi gick igenom presentationen och började peta in bilder snackade vi en stund om det här med uppbyggnadsträning och hur den ser ut för en svensk cyklist. Den handlar om många pannbenstimmar på testcykel, för många på en gammal monark i en klubblokal, det är liksom klassisk svensk cykelträning, och lite extra kul att det var det vi gjorde så fort vi jobbat klart. Vi stack upp till IKHP och satte oss på varsin monark och körde tröskelintervaller. Och knäppte en klassisk vinterträningsbild.

Anders roddade upplägget, och det blev ett gäng intervaller jag faktiskt inte kört innan. 7-1-6-1-5-1 gånger två, översatt till bokstäver jobb i sju minuter, vila i en, jobb i sex minuter, vila i en, jobb i fem minuter, vila i en och så samma grej en gång till.

Jag fick även lära mig lite mer om hur det funkar med tröskelintervaller som är himla bra för konditionen samt hur jag ska ställa in Monarken för att den ska visa rätt watt, jag har liksom alltid trott att testcyklarna däruppe är gamla och okalibrerade. I själva verket är det visst jag som är gammal och osmart för det var plättlätt att ställa in. Vi kanske kan fnissa lite åt att jag inte visste hur man gjorde, jag tyckte iallafall att det var underhållande!

Det kändes för övrigt som att jag jobbade med dubbla borgsskalor igår. Benen lallade runt på behagliga 13 men resten av kroppen hade det så tungt att skalan inte räckte till och jag orkade faktiskt inte vara effektiv genom alla. Löste det med att vara nöjd ändå och täcka över siffrorna på displayen så jag slapp se dem och istället skita helt i att det var en sådan där dag då man drar universums lägsta watt. Träna kan vara kul ändå!