Ibland blir jag pådyvlad på epitetet “elit”. Någon beskriver mig som “elitcyklisten Elna Dahlstrand” eller säger “jamen du är ju elit, dig törs man ju inte cykla med”. Och det är ju förstås kul att folk tycker att jag är bra på det här med cykel men jag blir lika förvånad varje gång.Ibland, lyckligtvis mindre ofta, tittar någon som hållt på med cykel i evigheters evigheter allvarligt på mig och säger “fast, alltså – du kan ju liksom inte bli lika snabb som Alexandra eller Jenny”.
Och i det där gränslandet hamnar jag. Ibland elit – stark, snabb, duktig cyklist som tränar mycket, och ibland en helt vanlig tjej som ska sättas på plats – härskarteknisk kom inte här och tro att du är något-vibbar när den imponerade ickecyklistens eller nybörjarhojarens syn krockar med den avundsjuk kommentar, ofta fälld av någon som hållt på med cykel sedan forntiden då tjejer inte cyklade.
Att bli elit intresserar mig inte. Att ens försöka bli lika snabb som våra snabbaste svenskor är en tanke som aldrig ens farit genom mitt huvud. Däremot finns en strävan att alltid bli bättre än mig själv. Att lära mig mer, att orka mer, att utmana mig själv att cykla fortare och snyggare än jag gjort innan och vad det blir av det tänker jag inte stoppa in i något epitetsfack. Om det inte finns ett epitet för att vara bra på att ha förbaskat kul på hoj.
Det här. Det är det här jag älskar med cykel. Att cykla fort tillsammans med vänner – eller långsamt tillsammans med vänner. Skit samma, bara vi har kul, och det var nog det jag ville ha sagt med det här inlägget. Skit i att stoppa in folk i fack – ha kul istället. Känner du igen dig?