Igår gjorde jag något alldeles nytt. Fast egentligen två saker jag gjort tusen gånger, men aldrig samtidigt, nämligen orientering och mountainbike. MTBO.

Orientering var mitt stora intresse hela min uppväxt. Jag och min bästa kompis (som fortfarande är min bästaste vän i hela världen) började i sjuårsåldern och ända upp i tonåren var onsdagsträningen med klubben lite helig, att missa den var katastrof för det var veckans höjdpunkt. Ja – och alla tävlingar om helgerna förstås. Så värst bra på det var jag aldrig, jag kan inte komma ihåg var på kartan jag är särskilt länge, jag kan inte memorera fler vägval än ett i taget och jag drog iväg långt åt helskotta åt ett och samma håll för att det var så roligt att springa – bara för att upptäcka att det såklart var fel håll. Men, men – kul var det att växa upp med spikskor, karta, skog och utedusch.

Igår följde jag med Marie till Nässjö för att köra MTBO. Jag har liksom längtat efter att prova något nytt, att utmana mig och få en lite nytändning – så när hon frågade sa jag ja på stört. Och anmälde mig i tävlingsklassen. Och var sedan rackarns nervös över tilltaget men tänkte att cykla kan jag ju, det där med karta löser sig även om jag inte läst en karta ordentligt sedan 1996.

En lånad tumkompass i backfickan, digital stämpelpinne i plast på fingret och kartställ på styret – jag kände mig lite utspökad och totalt rookie och strax efter att starten gått, heeeelt lost. Jag liksom pratade nästan högt med mig själv. “Norr. Hitta norr. Kontroll ett. Stor stig rakt fram sedan stor stig åt höger (om det nu var höger vet jag inte för höger och vänster kan jag inte men just då kändes det som höger. Öster kanske hade varit mer på sin plats). Och sedan rullade jag in mot någon stigkorsning och kunde för mitt liv inte avgöra vad som var vad, tog ett beslut (ehhhh, baserat på stig som såg roligast ut) och drog iväg åt fel håll och var glad som en gnu på grönbete fastän jag fick vända efter ett tag.

Den här lilla detaljen med att läsa karta, den kan jag behöva öva på och hitta ett sätt som funkar för mig. Samma saker som jag var skitdålig på när jag var fjorton är jag kass på nu. Fast skillnaden är att jag när jag var liten ofta kände mig ganska misslyckad när jag inte kunde det där – nuförtiden vet jag ju varför det är så rackarns svårt att memorera karta samtidigt som jag ska tänka på stigarna, att komma ihåg siffor och att minnas var på kartan jag är. Jag fick stanna och titta igenom banan från början flera gånger, dra fingret från första kontrollen till andra, tredje, fjärde, femte – ja just det ja; sjätte var jag på väg till. Samma procedur väl framme vid kontrollen för att för tusende gången hitta rätt kontrollsiffra för att inte stämpla fel. Men. Jag vill göra det här igen och jag har redan några idéer om hur jag ska kunna anpassa det hela efter mitt sätt att funka. En liten plutt att sätta på kartan tillexempel, så jag inte glömmer.

När man tävlar i XCO är det full fart framåt, det händer ju visserligen på ett och annat långlopp att flaggvakterna inte är med så man kör fel men då finns det ju någon att skylla på. I MTBO är det folk på varenda stig. Man startar med några minuters mellanrum och skogen är snart proppfull av cyklister som kommer från alla håll och koncentererar sig på karta. Lite läskigt först, en är ju så van att kunna fräsa på ostört, enda problemet brukar vara omkörningar.

Orienteringen har blivit digital. Det är visserligen längesedan, men jag slutade ungefär när man började prova digital stämpling och har aldrig provat det själv. En pinne på fingret stämplas ned i en liten plastbox vid kontrollen och det fiffiga med det är ju att man får ut ett kvitto med sina sträcktider direkt. Eftersnacket blir väldigt mycket roligare när man kan jämföra både vägval och tidsåtgång. Dessutom kan man efteråt surfa in på nätet och jämföra med de andra i klassen. Sånt gillar jag.

Jag kom förresten sist. Första halvan av loppet var jag en navigeringskatastrof av stora mått; och det var så himla lättcyklade stigar att det inte hjälpte att vara bra på stigcykling alls. Men andra halvan, då släppte det och jag fattade grejen, blev lite mer kompis med kartläsningen och på en av sträckorna mot slutet hade jag tillochmed den snabbaste tiden av alla. Det är jag nöjd me. Marie kom förresten tvåa, hon är allt bra grym hon. MTBO var väldigt kul, jag kommer lätt att göra det igen!