En sak jag verkligen saknat under de ”akuta” småbarnsåren är bloggandet. Innan Lovis kom och innan jag fastnade i en quick fix på instagram brukade jag blogga nästintill varje dag. Att sätta mig ned och summera de delar av dagen jag ville dela med dig och andra var en värdefull stund i slutet av kvällen. Likaså att reflektera framåt och peppa över planer i början av dagen.

Det här bloggarkivet sträcker sig tillbaka till 2010. Jag hade precis avslutat ett bloggprojekt som jag kallade Abstinensbloggen – jag slutade stor-snusa och skrev mig igenom det. Dessförinnan hade jag drivit en blogg tillsammans med grannarna i en studentkorridor – ett internt spektakel som var rackarns roligt. Just den här bloggen, den som blivit ett arkiv av tretton års skriverier – den hette Formcykel från början. Jag tyckte det var finurligt eftersom jag jobbade i eget företag som grafisk formgivare och gillade att cykla.

På just den domänen fastnade mitt tidiga bildarkiv och när jag glömde förnya den förlorade jag alla bilder fram till 2015. Det var förstås lite synd men äsch – det är som det är med det.

Det har blivit några bloggflyttar. Bloggen har varit både större och mindre än idag och den har legat i några olika konstallationer tillsammans med andra, det var väldigt trendigt ett tag. Men rätt knasigt också – att lägga det man själv äger i händerna på någon annan, nja – det var skönt att ta tillbaka det sista vändan.

När jag blev mamma försvann tiden till annat. Och det var trendigt att hålla på med slow blogging – att bara skriva högkvalitativa inlägg med urfina bilder. Det tar tid och det liksom gjorde att jag tappade lusten. Men – som jag saknat bloggandet. Ibland har jag sökt efter något jag tänkt länka bara för att inse att det försvunnit i en instagrampost.

Strax innan årsskiftet bestämde jag mig för att se hur det skulle kännas att börja blogga mycket igen. Jag bestämde mig för varje dag. Och idag har jag bloggat varje dag i hundra dagar – och det känns som att jag fått tillbaka en liten del av mig själv.

Jag har mått gott av att utmana mig till att skriva något varje dag. Att gå i från slow blogging till att skriva varje dag känns typiskt mig, jag trivs. Det har verkligen varit en utmaning vissa dagar – ibland är det svårt att få ur sig text. Men ur utmaning kommer utveckling, och nu är jag så glad för detta.

Hurra för hundra dagar. Hurra för dig som läser. Och, glad fortsättning påsken!