Alldeles just landade jag i min egen vardag efter en vecka till fjälls och en första dag hemma med cyklister utifrån. Allt har känts så härligt, roligt och fint – men såhär en måndag morgon känns det lika härligt att dra igång min egen vardag.
Jag började faktiskt morgonen med en promenad. Det var solsken och krispigt och frostigt och fint och jag funderade igenom min vecka och gjorde några snabba anteckningar i mobilen. Bra start. Och så tänkte jag på en grej jag pratade om med ett gäng människor som gillar livet med träning lika mycket som jag gör, nämligen att inte vilja göra karriär.
Jag vill verkligen inte göra karriär. Är inte det minsta intresserad. När jag hade mina första akademiska jobb och startade företag strax innan jag fyllde trettio var jag det men inte nu. Jag brände ju ut mig i jakten på den där karriären, och just nu ger det mig rysningar. Nu vill jag ha roligt. Göra bra saker. Tjäna tillräckligt mycket för att hjälpa till att dra runt det liv vi skapat, ett liv med ganska låg levnadskostnad. Det är ett privilegium större än karriär om du frågar mig.
Istället för karriär vill jag ha exakt det jag har. Spännande uppdrag hos en uppdragsgivare som behandlar mig som en anställd och hjälper mig att prioritera i kombination med övriga kommunikationsuppdrag i företaget mitt och mitt arbete som teknik-coach på MTB och med mina digitala kanaler.
Har du förresten tänkt på att genom att du hänger här, läser och kommenterar hjälper du mig att möjliggöra affärer för bloggen och skapa värde tillsammans med fina varumärken? Tack!
Jag vill försörja mig och ha kul men jag vill absolut inte klättra karriärsstegar. Tid för träning, tid för utomhus och tid för familj är mina absolut viktigaste framgångsfaktorer. Jag imponeras gärna av och applåderar gärna dem som målmedvetet gör karriär, det kräver pannben och jävlar anamma. Det är fint att någon annan gör det och att jag inte behöver.
Hur känner du? Vill du göra karriär? Har du gjort det? Eller vill du bara vara?
