Trehundrasextiofem dagar efter plusset

Idag är det ett år sedan jag kissade på en sticka, väntade en evighetslång minut och fnissade lyckligt för mig själv innan jag för säkerhets skull kissade på en sticka till och sedan en till för att verkligen vara på den säkra sidan innan jag berättade för chefsmekanikern. Jimmy och jag hade just tagit oss igenom den sorgligaste av höstar och bestämt oss för att fortsätta försöka tills det gick vägen och vi hade sådan tur att det gick vägen fortare än vi någonsin kunnat hoppas på.

Som tur var var jag i absolut toppform, vältränad och stark efter att ha krishanterat mig igenom hösten med träning inför Abloc Winter Challenge som medicin. Jag cyklade mig igenom så många ledsna tårar och känslor – det var den bästa terapin för mig just då och det hjälpte mig igenom mörkret. För att vara på den säkra sidan och inte riskera något diskuterade vi fram en plan, chefsmekanikern och jag, såklart skulle jag köra Winter Challenge, men kanske inte alla sträckor. Och så blev det, två dagar efter plusset cyklade jag arton av trettiofem mil runt Vättern.

Trehundrasextiofem dagar efter plusset har vi lärt känna vår underbara septemberbebis Lovis. Vår älskade bäsi, vårt kära cykelfrö. Varje morgon möts jag av ett stort och peppigt leende när jag böjer mig över babykorgen för att plocka upp henne och varje kväll vaggar jag den finaste bebisen i världen till sömns och däremellan är det övervägande skratt och goa miner – hon är ljuvlig vår bäsi. Tänk så bra det kan bli.

Sista Winter Challenge-sträckan åkte jag följebil fastän kroppen var stark och benen pigga. För säkerhets skull. Mina träningsrundor brukade ligga runt tio mil och jag hade nästan cyklat det dubbla och ville inte ta några risker. Det var rätt vackert att följa klungan i solnedgången.

Vi berättade tidigt. Redan i vecka 8+6, jag tyckte det kändes enklare att dela med oss av hemligheten fastän det alltid finns en liten risk att det skiter sig tidigt. Som tur var sket det sig inte den här gången, i den där platta magen växte ett frö som skulle få leva. 

I början var jag ganska stark. Jossan och jag drog på topptur i Åre och jag trodde att jag skulle kunna träna på som vanligt hela graviditeten. 

Instagramhashtag blev det förstås – magen växte med #cyklistpåsmällen.

Det blev inte så mycket träning som jag tänkt mig. Det blev inte ens en aktiv graviditet. En vecka på Öland när jag inte behövde tänka på något annat än att äta och sova orkade vi med lite äventyr men för det mesta låg jag hemma i soffan och var helt orkeslös och ganska deppig. Som tur var var det värt det.

Jag körde MTB sista gången vecka 35, på Ekerum. Öland var platt och gravidcykelvänligt och det var ljuvligt att orka rulla litegrann.

På beräknat födelsedatum höll jag på att explodera. Av otålighet och av gravidsvullenhet. Jag orkade knappt ens gå till brevlådan och var himlastormandes jätteless och ville inget hellre än att föda barn. Vi fick vänta i två veckor till. 

I september kom hon äntligen till oss. Lovis Ingeborg Dagny. Så efterlängtad och det finaste någonsin.

När graviditeten var över återvände livet. Vi drog ut med barnvagnen så mycket som möjligt och fastän vi var vaknattströtta var det ljuvligt att komma ut och träffa folk. Vi var på Wåffelcross, på Vistatävling och i världens viktigaste backe.

Vi unboxade en Scott Spark RC 900 WC tillsammans och efter lite separationsångest var premiärpasset post partum helt jävla underbart. Och jag kände mig fortfarande som en cyklist, lättnaden.

Att ha ett cykefrö är fantastiskt. De trehundrasextiofem dagarna som gått har förändrat livet så oerhört mycket. Till det bättre. Och ibland tror jag att jag ska spricka av kärlek – att vara familj är så oerhört stort och fint.