Jag laddar på in på första flowiga stigen. Det kittlas i magen, det här är hemmastigar jag kan köra med förbundna ögon och oavsett teknisk dagsform funkar det att köra på här – det är lättkört, roligt och flowigt. Första lilla uppförslutningen känns annorlunda. Det känns liksom bra på något vis. Jag jobba på och lutar ner cykeln när jag svänger ut från stigen på en kort men bred transportsträcka.

Vänta nu, tänker jag. Lutade jag just ner hojen? Då går det ju ganska fort. Jag tar lilla hoppet vid spången, flyger en bit och landar snyggt. Fräser på fint genom kurvan med en liten sten jag ofta brukar tjonga i med vevarmen. Lutar cykeln genom ytterligare en kurva. Det kanske går fort? Det känns ju jättebra. Jag tabbar mig vid den smala passagen mellan två träd, det känns liksom som att styret ska kroka fast fastän jag kört där tusen gånger. Det gör inget, jag trasslar mig igenom och jobbar mig nedåt och innan jag är nere låser jag dämparna och petar i rätt växel och klättrar uppför som om jag vore i superform. Och så tänker jag det igen – det kanske går fort på riktigt?

Det gick fort. Vistabanan var sitt allra bästa. Torr och välfixad och ruggigt snabb. Men det där som kändes bra i benen, det var bra. Och när hojen lutade sådär – det var ju för att det gick snabbt. Det gick faktiskt snabbare än någonsin och jag slog mitt personbästa från juni 2016. Jag körde tre varv så snabbt jag orkade, rundade av med ett par varv på nya flowiga stigen som byggts och när jag stoppade strava trodde jag knappt det var sant. Det gick fort på riktigt. Jag är, på korta och otekniska sträckor, lika snabb som mig själv igen. Tack kroppen. Lite styrka och tekniskt självförtroende och en dos uthållighet och vi är i hamn, det är inte klokt så skönt det känns att känna igen sig själv igen.

Efteråt njöt jag av solnedgången över Landsjön ett slag. Jimmy nattade Lovis och jag hade en ledig kväll och det är så sällan jag cyklar i golden hours nuförtiden – allt har sin tid och månaderna med bebis har inte så mycket tid för sommarkvällscykling. Desto mer magiskt när det väl blir av.