För ett år sedan, när vi städade ur mina älskade morföräldrars hus lovade jag er att jag skulle visa morfars cykel och dokumentationen från hans Vätternrundor, men det blev aldrig av. Kanske för att jag fortfarande saknar min mormor och min morfar så det gör alldeles ont inombords emellanåt.
Fast allt oftare blir jag varm inombords, tacksam för alla fina minnen och all kärlek jag fick av mina morföräldrar genom åren. Men såhär års, då tänker jag att jag så gärna skulle vilja sitta i köket i morfars hus med en kopp te och en smörgås och prata Vätternrundan, för si rundan runt pölen – den var viktig för morfar den.
Han cyklade snabbt de första åren Vätternrundan gick och jag måste få visa er hans cykel, fotad när vi tog den ur förrådet förra maj. Nu har kusin Erik den och det tycker jag är fint, den rullar vidare i familjen, morfars fina Verldensmestercyklen från S.C.O.
Hur många skulle köra runt Vättern på tio timmar på en sådan idag? Morfar gjorde det minsann, han var stark som en oxe.
