Cykelfröpappan kramar mig godnatt tidigt, klappar om magen och smyger uppför trappen till sovloftet. Jag står kvar i köket och blickar ut över betesmarkerna som tar vid där vår trädgård slutar. Ute är himlen fortfarande ljus. Vårhimlen. Vackra, vackra vårhimlen.
Jag haspar upp köksfönstret, öppnar det på vid gavel och släpper in vårkvällens alla ljud och dofter samtidigt som jag släpper ut alla känslorna. Hur många känslor finns det egentligen? Hur mycket går det att känna på en och samma gång? Lilla L buffar omkring i magen, koltrasten sjunger kväll och katten jamar förbryllat eftersom den vill hoppa in genom fönstret men det vidöppna fönstret blockerar henne där hon sitter på altanräcket. Kossorna råmar svagt bortifrån grannbyn och bakom ljudmattan av fågelsång hörs surret från en traktor. Bönderna jobbar ständigt.
Luften är klar och vårigt kylig. Tankarna snurrar men jag känner ändå ett lugn. Det är ovant. Sällsamt och fint. Det varvas av en rastlöshet som är mig synnerligen bekant och det känns ändå tryggt att den finns kvar där. Den är jag. Men det där lugnet, det får gärna stanna, det kompletterar rastlösheten makalöst fint. Katten jamar och bryter av mina tankar, hon har kommit på hur hon ska göra för att hoppa in genom fönstret men ska genast ut igen.
Den här stunden om kvällen tycker jag så mycket om. Den är liksom bara min. I några månader till, för ska vårt lilla cykelfrö ha samma dygnsrytm när hon kommer ut i september är kvällen hennes tid också. Eller så vaknar hon nu när jag är tyst och stilla och allt är lugnt.
Jag sätter på tevatten. Stänger fönstret, schasar ned den andra katten som hoppat upp på bänken. Plockar i ordning cykelkläderna inför morgondagens träning och dubbelkollar så att anteckningsblock och kalender ligger i jobbväskan. Strax ska jag tassa upp på sovloftet och pussa cykelfröpappan på kinden en gång innan han somnat helt.
