När vi var i Åre på Winter Workation blev jag efter lite pepp såpass modig att jag vågade ställa mig framför alla coola, duktiga, kompetenta och inspirerande bloggkollegor och hålla en unconference-dragning om att nischa sin blogg.
Foto: Sara Rönne. Jag var i vecka sju och mådde alldeles makalöst illa och var fortfarande övertygad om att jag skulle orka tävla hela våren.
Hur man gör för att hitta sin nisch har varit ett hett samtalsämne på många influencer-sammanhang det senaste året, många känner sig för breda och funderar på hur de ska hitta sin grej. För mig har det varit enkelt att hitta nischen – jag skriver ju med fokus på det jag älskar allra mest, mitt stora intresse och också det som drastiskt förändrat och förbättrat mitt liv på så många vis. När jag är ute och föreläser berättar jag lite mer om hur trasig och rädd jag ibland varit och om hur kärleken till cykelträning också blev det som fick mig att ta mig upp ur något trassligt och destruktivt, designa ett liv som fungerar och till och med träffa den stora kärleken.
Cykellyckan är min röda tråd genom livet och att skriva om vardagsäventyr på cykel, tävlingar, cykelkläder, cyklar och prylar lite uppblandat med sådant som är jag har varit ett enkelt sätt att nischa sig. Jag tycker liksom att det är det som är roligast att dokumentera och berätta om. För mig handlar det om passion, om livsstil, om bubbligheten över den stora förmånen att ha hittat min grej och att ständigt utvecklas, utmanas, lära mig nytt, få dela med mig av det jag lärt mig och träffa fina människor i olika sammanhang.
Men nu händer det ju stora och omvälvande saker och jag står inför en av mina största och viktigaste utmaningar och förändringar någonsin. Jag ska bli mamma, chefsmekanikern ska bli pappa och tillsammans ska vi vara föräldrar.
Och ni som hängt med – ni har ju kanske märkt hur jag gått från att vara lite envist negativt inställd till att skriva om graviditet och kids och ni har läst hur jag skrivit att om jag börjar mammablogga ska ni bli oroliga på riktigt. Att bli förälder fanns inte med i min plan över huvud taget från början – det smög sig liksom på när jag träffade min fantastiska J och nu är det ett faktum. Liten L ligger i magen, om fyra månader är h*n här och jag blir mamma.
Att vänta barn är en spännande resa även om graviditeten är jobbig. Jag kan bara ana hur det kommer att bli – men jag misstänker att vara mamma är en ännu större resa och även om jag inte slutar vara en cykellycklig tjej som älskar att tävla, träna och skita ned sig på skogshojen kommer mitt största och viktigaste i livet alltid vara liten L och eventuella framtida syskon.
Om jag inte minns helt fel berättade jag precis som Lisa skriver senare, hur det handlar om att drivas av passion och att göra sin grej och att jag tänker att en bredd också kan vara en nisch.
Så. Jag har sagt att jag aldrig ska mammablogga. Men jag har ändå bestämt att jag vill att bloggen ska följa mig och det som händer och det jag är. Jag är många saker. Men mest är jag cyklist. Och så är jag är lantis. Och jag ska bli mamma. Tre saker jag är oändligt stolt och tacksam över. Säg att ni hänger kvar även om det blir bebis mellan långpassen och även om det är en sisådär nitton (jag vet, säkert tjugo, kanske tjugoen) veckor kvar av den här omgången cyklist-på-smällen-blogg? När L är ute blir det cyklande morsa på bloggen och varenda cyklande morsa jag känner är ungefär hur cool som helst, inklusive min egen cykliga mamma.
Nisch hittad. Och justerad med lite bebisbredd men inte hela vägen till renodlad mammablogg – ochdet är ju liksom tack vare cykellyckan vår lilla L är på väg och ikväll ska jag ta min tjocka mage och cykla stig med vår sprattlande bebis i magen, det kommer att bli awesome.
