Igår försökte jag faktiskt organisera ihop mina pinaler för att vara redo att hoppa i cykelkläderna och hugga ryggsäcken och sticka iväg till jobbet på crossen rätt snart efter att väckarklockan ringt. Det gick sådär, jag har ibland så himla svårt för det där med att planera mig själv i många steg. Kläder, ombyte, mat, mer mat, lampor, nycklar, laddare, dator, kalender…jag kände mig så uppgiven halvvägs att det var en stor lättnad när J tog ett stadigt tag om mig, gav mig en stor kram och tyckte att jag gott och väl kunde skita i att cykelpendla och istället mjukstarta första jobbdagen med att ta bilen och slippa tänka på annat än just att jobba.
Istället för att hålla på och detaljpilla med matlådor och kläder slängde jag fram en klädhög för att köra lite trainer på morgonen och sedan bara hugga datorn och köra bil till jobbet, och så la jag energin på att skriva lite blogg och hänga framför tv och kakelugn med J resten av kvällen. Typiskt bra avslut på en helg.
Men i morse, efter en natts kass sömn, bestämde jag mig ändå för att cykelpendla. Jag längtade liksom efter den goa känslan av att komma till jobbet efter att ha rört på sig och komma hem färdigtränad – och jag hade sovit dåligt hela natten, antagligen är benen lite för pigga efter en vecka med få träningsdagar. Jag struntade i att köra trainer, fyllde min nya pendlarrygga till bredden med random kanske-kan-vara-bra-att-ha-grejer och en timme senare än tänkt kom jag iväg och det var så himla najs. Livskvalitet en vanlig sketen höstmåndag.
Nöjdheten över att jag faktiskt cyklade till jobbet är stor, det är verkligen en go’ känsla att börja dagen med att cykla och jag ser fram emot att byta om och sätta mig i sadeln när den här arbetsdagen närmar sig slutet också. Tycker förresten att det är lyxigt med eget kontor, både för att jag får bra workflow och för att jag kan hänga upp mina svettiga kläder på tork!
