Alltså. Jag har lika delar ångest och panik över en sak som jag knäppt nog tycker är jobbig för det känns som att det inte alls stämmer in på den jag vill vara. Inte det minsta. Men jag har problem med det, stora problem med det och jag har lite svårt att ta tag i det.
Jag sitter stilla. Massor med stilla. Och jag trivs inte alls med det, inte på något vis, och jag vet att jag skulle må bättre om jag fick till mer vardagsmotion. Att träna mycket är en sak, men att sitta timme efter timme däremellan – det är ohälsosamt på riktigt och jag tror inte långa distanspass väger upp det.
Ska jag till jobbet går jag upp om morgonen, gör en kaffe, sätter mig i bilen och sedan sitter jag på kontoret hela dagen. Kanske står i bästa fall. Ibland kommer jag iväg på ett lunchlöp eller en kortis till gymmet.
Ska jag jobba hemma går jag upp, nedför trappan och in i köket, gör en kaffe och går några meter till datorn och sedan sitter jag där och liksom är missunsam mot mig själv – tycker att jag ska sitta där även om jag är oproduktiv och inte får något gjort och skulle må bättre av en promenad.
På kvällen efter träning landar jag i sambosoffan. Vi kollar serier och myser. Och det är ju verkligen mysigt och det är något vi behövt så himla mycket under vår kämpiga höst, men det bygger på allt mitt stillasittande ännu mer.
Jag har börjat cykla till och från jobbet, det blir sex mil varje dag jag ska till Jkpg-kontoret och som ett mellanting mellan vardagsmotion och träning. Men det är fortfarande bara kanske en eller två dagar i veckan. I morse kom jag ut på en kort promenad istället för en kaffe vid tiotiden. Kanske en början.
Jag har ett stort behov röra mer på mig i vardagen. Jag mår faktiskt riktigt dåligt av att sitta still mycket och lustigt nog fastnar jag i negativa tankegångar kring det som gör att jag har ännu svårare att ta tag i det.
En grej jag tror fäller mig är mitt sätt att alltid köra allt eller inget. Det är morgonpromenad/träning VARJE morgon eller INTE ALLS. Och är det promenad måste det vara sjukt långt, typ en mil eller inte en endaste meter. Det är svart eller vitt – jag har så svårt för mellanting att jag lägger fälleben på mig själv för ingen vanlig människa morgonpromenerar väl en mil varje morgon?
Åh, nu gäller det att släppa ångesten som stillasittandepaniken genererar och få ordning på detta. Snälla, säg att någon av er känner igen sig, iallafall litegrann?
