Saker som var bra idag:

-Att värma upp med Elin. Fint rull, bra snack, några igångdrag tillsammans. Ovärderligt bra.

-Att Daniel erbjöd langningssupport och att jag som vanligtvis har lite svårt att tacka ja till hjälp gjorde det. Så galet fint att få lite kallt vatten att hälla på sig en gång per varv.

-Att IKHP hade separat damstart. Det var den STÖRSTA DAMSTART jag varit med om. Det var overkligt bra. Önskar jag haft en bild, ni skulle inte tro era ögon hur många vi blev när D-Elit, D Junior, D15-16 och D Master-klasser stod uppdradade i väntan på upprop och anvisad startposition. Det här är exakt det jag velat ha när jag rutit ifrån. Tack IKHP och Huskvarna MTB Tour.

-De A-spår jag körde körde jag riktigt bra. Till och med när jag hamnade i A-spåret på det som IKHP kallar black mountain och blev lite chockad över det löste jag det utan minsta problem. Jag kör bra just nu.

-Vädret. Okej, lite för varmt för rejs men vilket häng. Solsken, solsken, solsken och försommar.

-Teamet bakom tävlingen. IKHP levererar värdskap och bana i värdsklass.

-Hejaklacken. Jag känner inte igen er alla men alltså TACK för alla hejarop jag fick. På riktigt, tack, fasen vad fint det är att bli påhejad.

-Att Jimmy och Lovis anslöt på eftermiddagen och att vi fick hänga och heja på Anders och andra master-cyklister när de körde.

-Att träffa Marie & Emma och deras familjer. Nästa vecka kör vi hoj ihop, det längtar jag efter.

-Att man kunde köpa glass efter loppet. HEJA glass.

-Att den supersvåra backiga banan faktiskt har härliga, flowiga, roliga guldkorn till stig.

-Att få möjligheten, lyxen och privilegiet att hålla på och tävla MTB på fritiden. Tack livet!

-Att Andreas Olsson, instagram-xyklisten, langade över en mapp med fina bilder han tagit idag, varenda en av bilderna i det här inlägget kommer från Andreas kamera. HUR fint ljus? Tack!

Saker som var kämpigt idag:

-Att jag lät negativa känslor ta över under rejset. Jag har en extrem låsning när det gäller ett litet knixigt parti i mitten av Strutsabacken. Jag har kört där. Utan dropper post till och med. Jag vet att jag kan. Jag vet exakt hur jag ska göra. Men jag får ÅNGESTPÅSLAG deluxe när jag närmar mig och så tog jag fel och kom in på det a-spåret, fick PANIK och vände. Två gånger. Fatta vilken tid det tar att vända och gå tillbaka till B och hur dum man känner sig när man gör det. SOM OM någon brydde sig? Skulle skakat det av mig, det spelar ingen roll.

-Jag påverkades väldigt negativt av krascherna jag såg. En tjej i min klass föll galet illa i ett a-spår och när jag körde förbi såg hon liksom knappt levande ut. Hyperventilerade nedför hela backen, fick kämpa mot tårar hela varvet. (Hon hade givetvis redan sjukvård hos sig annars hade jag stannat). En stenkista var temporärt avstängd för att reda ut vurpa och någon föll framför mig i en dammig serpentin nedför. Fick så mycket känslopåslag som tog över och gjorde mig matt.

-Att jag inte riktigt lyckades plocka fram peppen och det positiva tänkandet på grund av de två ovan. Att jag inte kunde påminna mig om att jag körde bra på andra, betydligt svårare ställen och att om det varit jag som kraschat hade jag velat att samtliga fortsatte och fokade på att ha kul.

I efterhand har jag verkligen kommit på att loppet var fullt av guldkorn. Saker jag gjorde bra. I morgon ska ta med mig ingenting annat än positiva känslor till start och mota bort allt annat under lopp – för imorgon kör vi XCC och det skulle vara rackarns kul att hålla kvar tredjeplatsen i totalen!