Det åttonde Lovisbrevet,
Alboga Kvarnskog,
14 november 2020

Käraste min Lovis. Jag har just nattat dig. Vi myste i den stora sängen, läste boken om Någon och boken om Greta Gris vänner och du drack en flaska välling innan du klättrade över till din säng. Du vill gärna hålla mig i handen tills du somnar och nu är du så stor att jag värdesätter varenda minut jag får sitta där i mörkret bredvid din säng och vara din trygghet – jag vet att jag liksom bara lånar dig, rätt som det är kommer du inte att behöva mig på det viset längre och då vet jag att jag kommer att sakna att hålla din lilla hand i min tills jag hör ljudet av det där karakterisiska andetaget som du tar precis när du somnar. Du vill förresten ha ditt tärnljus ståendes på nattygsbordet sedan några dagar tillbaka och det sprider ett mysigt ljus i ditt hörn av vårt sovrum.

Du sover i växa-sängen som generationer före dig också har sovit i. Din mormor var först ut och sedan moster Elisabet, storkusinerna, jag och mina syskon – i den där sängen har många fina människor nattats genom åren. Min mormor och morfar har skrivit alla namn under dem sådär som vi gör i vår familj och när du byter säng ska vi skriva ditt namn där också. En del saker är lika oavsett vilken tid vi lever i.

En del saker är också olika. Det har gått väldigt lång tid sedan jag skrev till dig senast. Du var ett och ett halvt och skulle börja förskolan, det känns som en evighet sedan. Nu är du tre. Då var du en liten knodd som kunde prata några få ord, nu är du en stor flicka som berättar egna sagor och kan texten till varenda sång på familjens feelgood-spellista. Då var jag lite ledsen för att du inte fick gå på den förskola jag önskade åt dig – nu är jag så glad för dina första terminer på den förskolan för du lärde dig så mycket där. Du trivdes. Och till slut fick vi ju den där platsen i Ånaryd och där älskar du att vara. Du känner dig hemma, du tycker om dina fröknar, du har många goa vänner som jag hoppas ska vara dina vänner genom hela skolgången och hela livet.

Du är lyckligt lottad. Vi har det väldigt bra i vår familj. Vi har vårt fina lilla hus på landet, vi har bra mat på bordet, du har många fina saker att leka med och vi har tid att ge dig. Du älskar dina cyklar, du älskar när vi cyklar tillsammans och du älskar våra äventyr. Vi är utomhus mycket. Stränder och skogar och grillplatser. Vatten, geggamojja och pinnar – och jag har försökt börja lära dig allt det där som mina föräldrar lärt mig om livet utomhus. Du har också en fantastisk pappa. Jag blir varm i hjärtat när jag ser er och hans engagemang för dig och vår familj är så oerhört stort, varmt och innerligt. Du kunde inte fått en bättre pappa.

På så vis är många saker sig likt sedan jag skrev sist. Men också – så olikt. Vi lever mitt i en pandemi. I slutet av januari hörde vi talas om ett virus som börjat spridas i Kina. Det kändes avlägset. Vi tänkte inte alls så mycket på det. Några veckor senare var ingenting längre som vanligt. Land efter land drabbades av viruset. Covid-19 spreds över en värld som successivt stängdes ned. Samhällen stannade. Det lättade under sommaren men nu har det slagit till med full kraft igen och jag undrar så hur det kommer att påverka din framtid.

Sedan några veckor tillbaka får man bara umgås med människor man bor tillsammans med. De som kan ska arbeta hemifrån och vi måste hålla avstånd. Vi har påverkats ekonomiskt – jag har tappat inkomst under året men vi klarar oss fint ändå – din pappas företag går bra och jag tror att mitt kommer att vända snart, jag får bara jobba lite finurligare framöver. Men jag oroar mig för dig. Vad är det här för värld? Jag måste lära dig att akta dig för att gå för nära andra människor, att man inte får pussa och krama andra än sina föräldrar och jag kan inte låta bli att oroas över hur det påverkar dig och dina jämnåriga på sikt.

Du är en glitterprinsessa som intensivt och noggrannt tvättar händerna på ett vis som bara vårdpersonal tidigare tvättat händerna. Du blir lite irriterad på mig när vi är i en affär för att handla och jag försöker putta dig i rätt riktning – bort från människor, mot ett avstånd folkhälsomyndigheten rekommenderar. Du visar stolt upp dina händer och ber mig lukta på dem när du tvättat dem med en tvål som luktar gott och du tycker inte det är konstigt att gnugga in händerna med handsprit när det behövs.

När jag skriver det här har vi inte varit sjuka. Jag är väldigt orolig för att vi ska bli det. Jag är oroligare nu än jag var i våras, då kändes det som att det inte var någon fara bara man ställde om och anpassade sig till nya förhållningsregler. Nu känns det plötsligt mycket mer på riktigt och vi är många som längtar efter att allt ska bli som vanligt igen men med insikten att det kanske aldrig blir det.

Älskade Lovis. Jag är stolt över dig. Du är en finurlig, stark, uthållig och påhittig sångfågel. Du vägrar har något annat än klänning och du vill ha halsband, armband och vackra hårband – men det hindrar dig inte för att i full fart köra din lilla springcykel nedför backar och sedan envist ta dig uppför dem igen. Du läser och ritar och ditt skratt bubblar som inget annat skratt jag någonsin hört – det är vår stora glädje och vår ständiga ljusglimt i en värld som är konstig.

Jag ska göra allt jag kan för att det här eviga tjatet om att hålla avstånd till andra människor inte ska påverka dig alltför mycket. Jag ska fortsätta varva avståndsuppmaningarna med pratet om alla människors lika värde outröttligt. Och älskade kära min Lovis, jag hoppas så att världen snart blir lite mer som vanligt ändå – sådär så vi kan hänga med vänner mer, gå på gympan du älskar (den är inställd förstås) och bara vara på ett lite mindre försiktigt vis. En värld där vi kan fira stora jular och där du kan få krama din gammelmormor och gammelmorfar på riktigt – inte bara vinka på avstånd utomhus någon enstaka gång. Den världen önskar jag dig.

Stora kramar och mycket kärlek,

Din mamma