Klockan ringer. Jag kämpar motvilligt med att få upp ögonen. Att vakna tidigt om morgonen har aldrig varit och kommer aldrig att vara min grej. Det är en fight varenda gång. Jag snubblar sådär sömndrucket mot köket, nästintill gråtfärdig av trötthet.
Jag klickar igång vattenkokaren och ger min fina dotter ännu en kram. Hon sprudlar. Hon är vaken. Hon är pepp. Hon ser fram emot den nya dagen. Mitt lilla hjärta är så vaket som en människa kan bli. Mitt eget hjärta vill gå och lägga sig igen.
Hon hjälper mig att hälla fyra överfulla mått kaffe i pressobryggaren. Jag häller på vatten och tillsammans trycker vi ned presson. Nu kan du vakna också mamma. Jag hämtar klänning.
Jag häller en skvätt mjölk i kaffet och Lovis studsar in i badrummet för att hämta en klänning. Vi har pussat Jimmy hejdå och jag skyndar mig att ta ett par djupa klunkar innan jag går för att assistera vår treåring med dagens klänning. Alltid klänning. Alltid en provsnurr när den är på. Alltid morgonpepp.
Tänk att jag är trettionio år och fortfarande lika eländigt morgontrött som när jag var sexton. Det liksom står inpräntat i mitt dna att jag är inkompatibel med morgon. Det står också inpräntat i mitt dna att jag är mamma och hela den tillvaron är uppbyggd på att dagen drar igång om tidig morgon.
Fler djupa klunkar kaffe. Lovis provsnurrar en rosa klänning med djur på. Den är från Polarn o Pyret och heter snurrklännig och den gör alltid succé. Jag går in i pannrummet, slår ett öga på termometern och öppnar träningsgarderoben. Ett par minusgrader. Perfekt, det gillar jag.
Flossade tights. Korta underställsboxers med vindskydd i grenen. Sport-BH. Tunn underställströja. Löparjacka. Pannband. Reflexväst.
Löparkläder på. Springskor på. Overall och vinterskor på. Jag knyter mina skosnören, Lovis krånglar sig ned i vagnen som har stått inomhus över natten för att vara varm och gosig. Jag kopplar ihop lampan med sitt nyladdade batteri, laddar vagnens packutrymme med förisväska, en nödbanan och en flaska vatten. Rullar ut vagnen, låser dörren, startar pulsklockan.
Huttrar till och springer iväg. Nu springer vi Lovis, wihoooo – säger jag. Heja mamma, heja, säger hon innan hon försvinner ned i skärmvärlden. Hon får kolla lite på telefonen, det gör inte så mycket. Transporttid kan vara skärmtid, det är okej.
Jag hittar en rytm. Det är snö på vägen. Lite halt. Jag håller igen. Vakna hjärtat, vakna – tänker jag gång på gång – liksom i takt med stegen. Det känns nästan som om jag skulle kunna somna springande.
Men jag vet att när den första kilometertiden vibrerar på handleden – då är jag vaken. Då har hjärtat vaknat tillräckligt för att väcka hjärnan ordentligt. Sinnena skärps. Blodet pumpar runt allt som är bra med träning i kroppen och kinderna är inte längre morgonblekt trötta utan snorsportigt röda.
Två och en halv kilometer. Kramas hejdå och vända hemåt med lätt vagn. Det börjar bli ljusare nu och det är nästan ljust när jag är hemma. Jag har rekordsprungit på 31 minuter med snabba ben och supereffektiv lämning. Oftast tar det mellan 40 och 50 minuter och då räknar jag med den långsamma lämningskilomtern, att pausa klockan lägger jag inte energi på.
Det var någon gång i början av november som jag fick för mig att börja transportspringa till och från hämtningar och lämningar på förskolan och nu vill jag inte vara utan det. Hjärtat vaknar och väcker resten av mig och jag får mer gjort. Sedan i november har jag hämtat med bil en enda gång och då skulle vi vidare direkt så jag hann verkligen inte springa. Några gånger i början såg bilen rosaskimrande ut när jag sprang förbi om morgonen men nu är det knappt ens en tanke som slår mig längre – att jag skulle ta bilen.
Hjärtat väcker mig och kickar igång mig om morgonen och sedan igen om eftermiddagen. En kick för att göra mig bra på jobbet. Och en kick till för att göra mig till en bra mamma efter jobbet.
