Det är som om att allting håller andan. Som om att naturen avvaktar och väntar. Tystnaden i novemberskogen är kompakt och inbäddat i dis. Guldiga och bruna toner möter gråa och mörkt gröna och jag blir förvånad när jag ser ett ensamt skogshallon på en kvist mitt ute på ett hygge. Jag hör en bil fara förbi på Bunnvägen nere i dalen en bit bort men annars finns där inga mänskliga ljud. Jag vänder om och smyger min cykel försiktigt fram på traktorvägar och vidare mot stigen hem. Om och om igen tänker jag att det är som om att allting håller andan – kanske i väntan på snön. Längtan efter ett täcke som ska bädda in allting och ge vila tills det är dags att dra igång vårstöket igen.

Den sista biten hem vandrar tankarna kring hur jag ska kunna formulera att vi har mer än vi tror att lära av skogen. Pausa. Hämta andan. Gör något annat ett slag. Se till att du får en lång och lugn återhämtning efter intensiva perioder. Vi försöker leva som om det vore vår för jämnan. Allt ska göras, allt ska fejas, allt ska vara nystädat och krispigt och i sin ordning – men vi orkar ju inte. Vi måste ta höst. Vi måste andas in november-avkopplingen. Acceptera och anpassa istället för att kriga framåt som om det vore lövsprickning varendaste dag.

Den sista kilometern hem tänker jag på att det till våren blir tio år sedan jag gick in i väggen. Tio år med ett annat förhållningssätt till allt, tio år med en ständig avvägning av energi och återhämtning och ett arbete med att acceptera att jag aldrig blir lika stark och skarp som innan igen. Tänk om jag hade haft vett att hålla andan ett slag då och då, tänk om jag följt årstidernas fantastiska spel med knalligt full gas följt av dov återhämtning. Äsch, tänk om hjälper ingen. Men att tänka efter skadar inte.