Jag är liksom mitt emellan. Eller precis innan. Jag är post post partum. Jag är precis innan grundträning. Jag är emellan cyklar. Jag carpar skiten ur mina sista dagar som mammaledig. Jag börjar strax jobba mer. Jag håller inne med någonting som jag tycker är väldigt stort och spännande. Mitt emellan. Det händer så mycket. Det är så spännande. Och jag försöker maxa det sista av att just det här som är nu är alldeles som vanligt, fast jag vet också att det som är alldeles strax kommer bli en fantastisk vardag. Strukturerad och utmanande men rolig. Äsch. Luddigt, eller hur? Det är ju lite så det kan vara när man är i förändringarnas korta paus. Vi reder ut det där nästa vecka tänker jag – men först carpar vi skiten ur den här hösthelgen eller hur?