Tänk hur snabbt mammarollen förändras. Inte bara mammarollen förstås, även papparollen och hela föräldragrejen, oavsett om en är mamma eller pappa.

De första veckorna var jag ett vrak som överlevde dag för dag i en dimma (med rosa lyckoskimmer) av allt som gör ont efter en förlossning – från eftervärkar till pirayabettet när en hungrig bebis lyckligt morrar till över att ha hittat bröstet och sedan hugger tag med förvånansvärd kraft i en stackars bröstvårta som inte hunnit vänja sig vid konstant misshandel.

Just i början var vissa saker oerhört stora och svåra på ett nybörjarvis. Att amma, att gå på toa, att gå en första kort promenad – allt var så stort och tröttande. Sömnbristen var så slitsam och kroppen gjorde så ont och jag var så trött i kroppen efter graviditet och maratonförlossning. Tror jag skrev något om att det inte var förlossningen utan allt efteråt som kändes som ett maraton eller snarare ett varv runt Vättern. 

Andra saker var inledningsvis enkla. Lovis bestämde och visade oss, vi anpassade oss och åkte med. Hon åt när hon var hungrig och hon sov när hon var trött. Däremellan bytte vi blöja och jag försökte hinna med lite vardagsgrejer som att gå på toa fort som fasen innan det var dags för mat igen. Det var enkelt att förstå henne och vad hin behövde.

Trött men lycklig mamma. Och trött men lycklig pappa som i vanlig ordning inte är så imponerad av att vara framför kameran.

Nu, bara nio veckor senare, är det ombytta roller. I takt med att omvärlden blir påtaglig och hon är mer medveten och får mer personlighet för varje dag är det som att vi måste gå in mer och mer och hjälpa henne och förstå henne. Se till att hon äter när hon behöver och hjälpa henne hitta sätt att somna när hon är tokigt trött.

Vi har gått från att ha skojat om att hon är chef över oss till att faktiskt kliva in som föräldrar på riktigt. Felsöka, förebygga, ta hand om. Gärna värma en flaska innan hon blir panikhungrig (den är svår att lyckas med och trettio sekunder microvågsugn är aldrig så långt som när en bebis vill ha mat). Gå på promenad vid rätt tillfälle för att söva henne när hon är övertrött av att försöka hålla sig vaken till varje pris – det är som att hon inte vill missa något av allt det nya. Felsöka och justera.

Det är spännande att vara förälder. Det är föränderligt och lärorikt, emellanåt superjobbigt men för det mesta alldeles, alldeles underbart. Och jag tänker att man kanske aldrig blir expert på att vara förälder men att man blir expert på att felsöka och hitta på och lösa. Vad tror ni?