Sorgen har sköljt över mig gång på gång de senaste dagarna. Inte min sorg. Inte vår sorg. Den finns förstås där men jag är insikten rikare att vi haft tur och att vi varit enormt starka genom vår sorg. Vi har hopp och vi har kärlek och vi har styrka och vi har framtidstro.
Det är er sorg som har sköljt över mig. Och er kärlek, ni är så himla fina på så många vis. Jag har fått ta del av era upplevelser i kommentarer och på mejl. Särskilt det som landat i min inkorg, det som inte ni kan läsa – men som jag fått läsa i förtroende – ni anar inte vilken känslomässig bergochdalbana jag haft.
Eller jo – förstås, det gör ni ju. Det är ju ni som skrivit, det är ni som berättat, det är ni som gett mig förtroendet att läsa om er sorg. Om alla era missfall. En del har berört mig så att jag inte kunnat svara ännu för det händer faktiskt att jag får som tunghäfta, fast i text, särskilt när jag önskar att jag kunde hitta formuleringen som skulle kunna trösta litegrann. Omöjligt.
Det spelar ingen roll att de flesta missfall är naturens sätt att sålla bort det som den inte lyckades med. Att någonting var fel är inte så stor tröst när man står där med sin enorma besvikelse, sin tomhet och sina tårar och ingen vet vad som hänt.
Tomheten hos kvinnan vars kropp inte längre bär ett liv och hopplösheten när hon ska ta sig igenom allt det där efteråt. Det gör ont, det blöder och krånglar, man är trött, det är en omställning innan man känner igen sig själv igen och man känner sig misslyckad. Man lånar gärna ut sin kropp till ett nytt liv men det är oerhört tröttsamt att ställa om och härda ut när det inte blev ett sådant.
Tröstlösheten hos partners som inte känner att de kan göra så mycket som de vill. Sorgen hos alla inblandade. Åh, ni berör mig så himla mycket. Flera av mina manliga läsare har skrivit till mig och ni beskriver just det där som J kände, att det känns så hjälplöst att inte kunna göra något åt den fysiska smärtan eller att inte kunna ta på sig en del av allt kroppslig krångel vid missfall.
Flera som skrivit till mig har verkligen ångrat att de inte berättat för sina närmsta om sin graviditet för precis som för oss var det så tröstlöst jobbigt att våra närmsta vänner inte visste vad som hände. Jag vet inte hur vi gjort om inte våra föräldrar vetat om, eller min moster – människor som gav oss ett oerhört fint stöd mitt i allt.
En barnmorska sa till mig att upp till tre missfall är normalt innan man börjar utreda. Många har delat med sig av att deras barn har tagit flera försök, flera sorger innan glädjen kom. Men allt det där, att det är normalt, att det bara är att försöka igen, att man ska vara extra fertil just efter missfall – allt det där är till ingen tröst just där och då för då måste man faktiskt få sörja.
Jag vill skicka en av de största tänkbara kramar till er alla. Extra stora kramar till er som liksom fallit ner i en djupt mycket större sorg än vi har, extra stora kramar till er som kämpar på med IVF, extra stora kramar till er som delat era lyckliga historier om hur det ändå blev bra till slut. Extra stora kramar till varenda en av er som läser. Ni är så fina, allihop. <3
