Idag har vi hängt på tävling. På Vista Mountain, på ett av mina happy places och det som sägs vara den äldsta svenska XCO-tävlingen som fortfarande körs. Jag har förstås inte kört eftersom penicillinkur kombineras bäst med lugnare aktiviteter men Jimmy och Lovis har kört.

Lovis har peppat för tävling i flera dagar. Hon har tyckt att det är besvärligt att man inte bestämmer i förväg vem som vinner men köpte till slut att alla får vara vinnare och att det inte är viktigt att komma först – det är viktigt att ha kul. Jag tror det handlar om att hon vill veta exakt vad hon ska förvänta sig och hur det går till, och då är det ju skitjobbigt att inte veta vem som “ska” vinna.

Hon var länge inställd på att jag skulle hjälpa henne runt banan men när Jimmy kört klart sina varv i herrar sport ändrade hon sig. Pappa skulle med. Tror jag det – hon var imponerad av hur fort han körde!

Med liten nummerlapp på styret och stor nummerlapp på den av mina cykeltröjor hon tyckte var finast (hon fick välja själv) körde hon fyrahundra meter i det sötaste, härligaste, roligaste kaos jag någonsin sett. Massor av barn på alla möjliga sorters cyklar med föräldrar som peppade. Någon körde vidare trots att speakern ropade att det var klart och någon fick kämpa extra för att ta sig i mål men det strålades av cykellycka och medaljglädje.

Gissa om mammahjärtat bubblade lyckligt när hon ville köra cykel med nummerlapp och kompisar. Vi försöker uppmuntra men är noga med att inte tjata och när ens barn vill göra det man själv älskar – åh, vilken lycka det är.

Under eftermiddagen har Lovis pratat flera gånger om hur kul det var att köra tävling. Och hon var mycket stolt över att vi behövde tvätta cykeltröjan efteråt.

“Alltså vi måste ju tvätta den för jag har kört så hårt i geggamojan!”