Jag hade andra planer för den här helgen. Jag hade planerat att berätta om härlig cykling, om peppiga timmar i sadeln, om husprojekt och om att vi beställt den hoj jag ska köra på nästa säsong.
Men. Snart förlorar vi min kära mormor. Hon kommer inte att klara sig. Det såg hoppfullt ut ett tag i onsdags då vi var där, då jag fick prata med henne och då hon kände igen oss. Jag fick berätta något viktigt, precis som vanligt – allt som är viktigt längtar jag efter att få berätta för mormor för hon har alltid delat mina glädjeämnen, liksom mina sorger. Stora som små.
Jag är övertygad om att hon hörde mig i fredags när jag klappade om henne och ännu en gång sa att jag älskar henne. Det jag också vet är att det var sista gången, att det var mitt hejdå. Jag fick välja hur jag skulle göra och jag valde att säga hejdå redan då. Min kära moster och min fina mamma är hos henne nu och jag försöker samla mig, jag försöker hålla ihop och jag försöker hantera och försöka lägga energi och kärlek på vår käre morfar som blir kvar.
I lördags var jag med ett gott gäng vänner på Vistabanan. Jag körde några varv på lätta sportvarvet och var glad att jag tog mig samman och följde med för det kändes tryggt att rulla runt bland favoritkurvorna och inte behöva tänka så värst mycket. Jag kan den där banan innan och utan och den funkar alltid, vare sig man är glad eller ledsen. Efteråt hoppade jag i mina blåbyxor och målade uterumsfasad med tårarna rinnandes, jag gråter så himla mycket när jag är ledsen men om jag gör något blir det lite bättre.
Och igår – mitt uppe i mitt sätt att krishantera kom jag på hur ofta jag skriver om cykellycka men hur sällan jag skriver om att cykla sig igenom sorg. Jag har cyklat mig igenom många sorger och kriser vid det här laget – det blir ju så när man lever cykel. Det är i nöd och det är i lust och just nu är det sorg, svett och tårar för hela slanten, för just det här – att vi förlorar mormor, det är bland det sorgligaste jag varit med om. Jag skulle så innerligt gärna velat ha henne kvar hos oss ett tag till.
Jag är stark på ett annorlunda vis när jag är ledsen. Alltså, inte stark i bemärkelsen att jag cyklar snabbt – men stark i bemärkelsen att jag kan bita ihop en stund och jobba mig igenom något som hjälper mig att må bättre. En uppförsbacke tillexempel. Det gjorde jag idag, jag körde backar hemomkring – jag bet ihop och lät det svida i ben och lungor och när jag kom upp på toppen släppte jag fram några tårar. Och med tårarna rinnandes rullade jag nedför, och inför nästa backe torkade jag dem, tog ett djupt andetag och körde allt vad jag orkade uppför igen.
På en timme fick jag ihop 398 höjdmeter. Det blev några tårar och det liksom stillade sorgen en aning. Hur gör ni? Tränar ni när ni är som allra ledsnast eller låter ni det vara?
