Näe. Gravidvecka 42. Fyrtiofuckingtvå. Jag. Vill. Inte. Mer.
För varje dag som går blir allting tyngre, långsammare, ondare, mer komplicerat och surrealistiskt. Det kommer kanske inte att komma en bebis, det här är något evil hittepå och jag kommer att vara gravid forever and ever and ever?
Att vara gravid i vecka fyrtiotvå, åtta dagar över tiden, innebär för min del att lalla runt med dödskliande magskinn i sambons tischor och mysbyxor och att drömma om att få användning för repliken “älskling, vattnet har gått”. Eller ännu bättre “nu har jag tre värkar på tio minuter, det är dags att åka in”.
Den där repliken verkar inte bli aktuell och istället blir det mer “älskling, kan du hjälpa mig med strumporna?”. Och “älskling, kan du plocka upp [valfri pinal] som jag just tappade på golvet?”
Det verkar inte bli något. Det stannar vid två förvärkar på tio minuter ett misslyckat försök till hinnsvepning, svullna fötter, ondskefull foglossning och gravidtrötthet fyrtiotvåpunktnoll. Och vad som känns som världens längsta latensfas, kära högre makter, låt förvärkarna bli lite tätare än två på tio minuter. Det hade varit bra för min kropp att få föda i vecka 37, den orkar liksom inte med mer. Men tydligen inte bra för bebis – den har boat in sig och tänker stanna i magen och inte ett endaste husmorsknep funkar. Och vi har testat ALLT utom ricinolja. Allt.
Har inte ens lust att ta en ny preggobild så vi pyntar upp inlägget med en från peppigt beräknat datum i vecka 40 och så kan ni ju kika på tjockisbilderna jag la ut på instagram igår.
