I mitt huvud formulerar jag tusen och åter tusen ordföljder. Det snurrar runt ett virrvarr av fina formuleringar, vackra känslor, reflektioner, nya erfarenheter och sådant jag vill berätta. Det är tusen ord, viktiga såväl som ytliga som fastnar på vägen för jag hinner inte öppna min dator och låta fingrarna rusa över tangentbordet som vanligt. Det gör mig lite ledsen, jag tycker inte om när texten sitter fast – jag behöver få ut den. Det är som att bloggen är lite mammaledig och går på halvfart – vårt kära cykelfrö är ju anledningen. Finare anledning att inte hinna skriva alla sina ord kan man ju dock inte ha.