I morgon är det två veckor sedan jag födde barn. Kan fortfarande inte riktigt fatta att jag gjort det – att min kropp burit och klämt fram den där fina, fina bebisen och sedan dess krympt ned den gigantiska magen till en liten mjuk kalaskula och dessutom börjat producera mat åt det nya livet. Att det funkar* liksom, hela det här barnaföderimaskineriet – det är fascinerande även om många delar är hiskeligt kämpiga.

Med barnafödande kommer också ett nytt typ av sadelskav. Sadelskav tvåpunktnoll – fy fasen vad en förlossning härjar till det med kroppen och underlivet, iallafall för min del – det är ju förstås olika för alla.

Jag är ganska arg på min förlossning, får något mörkt i sinnet när jag tänker på hur den blev – INGENTING blev som jag ville eller hade tänkt mig. Först fick vi inte igång det – latensfasen varade i flera dagar och dygn efter dygn med värkar sög musten ur mig. När det till slut sattes epidural och värkstimulerande dropp för att kicka igång den aktiva fasen var jag redan helt slut och höll mig knappt vaken mellan värkarna. Mot slutet var jag så förbi att jag inte ens förstod att barnet var på väg ut och jag önskade att jag var död varje gång en krystvärk började. På riktigt. Och om jag inte fick dö undrade jag varje gång varför de inte sövde ned mig och snittade för jag förstod inte hur jag skulle orka mer – jag gav upp gång på gång. Jag spände mig på fel ställen, jag kunde inte slappna av, jag hade ingen kontroll på någonting och jag bara vrålade rakt ut, hade ont i halsen i flera dagar efteråt och barnmorsketeamet måste ju fått bristningar i öronen. Är tokigt tacksam över duktiga barnmorskor och undersköterskor på Ryhov, att de orkade med mig så tålmodigt och proffsigt och kompetent hela vägen, de var helt otroliga.

Själv fick jag bristningar i sadelområdet men bara av andra graden så med lite flax blir det helt finemang igen. Det verkar läka bra, jag kunde ganska fort sitta skräddare och igår testsatt jag faktiskt trainern. En bra sadel är en grym investering, det går minsann att att sitta försiktigt så snart kanske jag kan dra på mig ett par cykelbyxor och snurra benen i tio minuter. Shit vad jag längtar efter det. (Najje, säg inte att jag ska ta det lugnt, jag har en lugn comebackplan, lyssnar på kroppen och jag skrev ju tio minuter.)

Vi får se om jag skriver en förlossningsberättelse, just nu känner jag inte alls för det. Måste bearbeta, läsa journalen några gånger till, låta besvikelsen över hur det blev lägga sig och lugna ned mig lite och fokusera på de delar som ändå var fina. Och så måste jag pyssla om cykelfröet – hon är minsann ett heltidsarbete och hon var värd att få lite sadelskav för.

*med modifikation. Hade det inte varit för svensk förlossningsvård hade jag nog inte fått ut bebisen över huvud taget och hade det inte varit för att det går att komplettera med ersättning när kroppen inte gör tillräckligt med mjölk hade bebisen nog inte gått upp i vikt.