Vi går in i gravidvecka 36 idag. Trettiosex. Av fyrtio plus minus två. Det kan alltså vara två veckor kvar. Eller sex. Det vet man inte, det är så himla mycket man inte vet. Andra saker man inte vet är tillexempel följande:
Vad tänker kroppen att den ska göra med allt vatten den samlar på sig? Hur många vattenmeloner har jag ätit? Hur många gånger per dygn är det egentligen möjligt att kissa utan att egentligen vara kissenödig på riktigt? Hur mycket myror kan man få i benen av att inte kunna röra på sig? Hur kommer det sig att det bästa rådet alltid är det tråkigaste (ta det lugnt)? Kommer magen att spricka? Den kan väl verkligen inte bli större nu? Varför gör det så jävla ont kring den övre magmuskeldelningen? Varför gör det ont i fötterna? Hur mycket kan man älska någon man aldrig träffat? Hur är det möjligt att längta så himla mycket efter någon som är så himla nära? Hur mycket kan man dö sötdöden när hon spjärnar med foten så att det syns ett fotavtryck på utsidan av magen? Är det på riktigt att det bara är några veckors gravidkroppsfångenskap kvar? Hur ska jag fixa att eventuellt gå över tiden utan att få psykbryt? Varför har jag inte tagit någon färsk magbild den här veckan? KAN HON INTE KOMMA NU??? GE MIG VATTENAVGÅNG, GE MIG VÄRKAR, SNÄLLA KROPPEN, JAG VILL IN PÅ MÅLRAKAN, JAG VILL FÖDA BARN NUUUUUUUUUUUU!!!
Veckan som gick var veckan när magen verkligen blev ivägen. Flodhäststadiet som en av mina fina instagramföljare beskrev det som. Den är tung och otymplig och det är jobbigt att vända på sig, ställa sig upp och sitta ned. Det gör ont när Lilla L sparkar mot området strax under bröstbenet, jag tror muskulaturen där är inflammerad. Jag har galet mycket sammandragningar, en surprisare som verkligen är obekväm även om de inte gör så värst ont.
Här hemma är vi rörande överens om att jag är skitdålig på att vara gravid. Vi är också rörande överens om att det är helt fantastiskt att jag är det och att vi snart är igenom en hel graviditet och ska få bli en liten familj. Det känns som att jag hela tiden vill ursäkta att jag tycker att graviditet är pissjobbigt för jag vet ju hur ledsen man är när det inte vill sig och jag känner så starkt med dem som kämpar med barnlängtan och behandlingar och jobbigheter.
Flodhäststadiet, slutspurt och förlossningslängt. Jag är fortsatt lite piggare, har lite mindre foglossning och är lite gladare – och den här veckan är det dags för ny kontroll hos barnmorskan.
