Våra katter, Pixel och Widget, kommer från ett katthem i Norrköping. Katthemmet hade fått in en misskött kattmamma som fått en stor kull ungar som fick bo hemma hos en av damerna som var engagerade i katter som ingen ville ta hand om och två av dem blev en julklapp till mig för sju år sedan.

Widget var en kaxig kattunge som valde mig. Hon rusade fram till mig när jag kom in i rummet, spärrade upp klorna och klättrade uppför min kappa och började leka med mitt hår.

Pixel däremot, hon var inte det minsta kaxig – tvärtom. Hon var den allra minsta i kullen, hon var lite utstött och mobbad och hade inte fått i sig lika mycket mat som de andra kattungarna. Pixel var pytteliten, hade alla möjliga färgteckningar huller om buller och satt ihopkurad så långt in i rummet det gick att komma, under en radiator, och när jag närmade mig stirrade hon med stora och rädda ögon och burrade upp svansen.

Såklart jag valde Pixel. Hon trivdes ju inte alls där hon var och hennes stora, rädda ögon fick mitt hjärta att smälta. Ingen ska behöva vara liten och mobbad och utfryst och rädd.

Pixel stirrar fortfarande med stora, stora ögon. Och om saker förändras eller om det kommer mycket folk eller om det låter mycket, då blir hon väldigt orolig och gömmer sig tills det verkar lugnt igen. Men när hon har koll på läget är hon den mest fantastiska katt, konstant gosenödig och ganska pratig. Hon tycker allra bäst om husse. När han lägger sig i soffan tar det oftast inte många sekunder förrän Pixel kommer trippandes in i rummet och hoppar upp i hans knä och gosar ned sig. Hon älskar att bli klappad och kliad och att få uppmärksamhet, men hon kan inte riktigt spinna som andra katter, det låter mer som att hon snarkar litegrann.

Pixel är inte så värst bra på att fånga saker, ibland fångar hon en mus som Widget redan fångat klart – men hon har helt klart inte hajat grejen med jakt. Men det gör liksom inget, hon levererar så mycket gos och mys så det väger upp.

Hon är inte heller så värst bra på att använda kattluckan om hon absolut inte måste. Helst vill hon gå in och ut genom dörren och ibland står hon och smäller med tassen på kattluckan tills vi kommer och öppnar dörren åt henne. Hon törs inte heller gå upp på övervåningen, jag vet inte om det är för att hon inte förstår hur vår spiraltrappa fungerar eller för att katten Widget är drottning däruppe. Knaskatt.

När jag jobbar hemifrån vill hon sitta bakom mig på stolen. Eller allra helst i knät. Och om nätterna, då sover hon i soffan – och ibland bäddar vi ned henne under en filt innan vi går och lägger oss på övervåningen och hon kan ligga kvar under den när vi vaknar på morgonen. Ibland gömmer hon sig bland mina träningskläder. Jag har underställen i översta korgen i garderoben och det är ju perfekt att gosa ned sig i om man är en liten katt som vill gömma sig från stök.

Hon är himla fin vår gosnödiga lilla Pixel med de stora ögonen.